Rekordgäddan
- Så här gick det till.
 
Tog en ny tur till favorit sjön 3 April för att prova
jerkfiske och gäddmete. Vädret var ungefär det
samma som två dagar tidigare med en liten skillnad, det
var något mer mulet. Värmen hade dock stigit och gick
upp mot ca 12-14 grader. Vid det förra besöket var det ett mindre
helvete att lura upp någon mört och förväntningarna
på detta besök var lågt ställda, om än
med en liten förhoppning att lyckas dra upp en eller ett
par gäddor. Denna gång var det med något av en
revansch lusta som jag såg fram mot lite bättre fiske.
Senaste turen gick ju i skammen tecken, inte en enda firre. Klart
att det var trevligt att min fiskepolare lyckades dra upp två
gäddor, en på kilot och ytterligare en på 2,6
kilo.
Den här gången tog jag min grabb med
på turen, han skulle få agera fotograf om allt gick
vägen. Det var vinna eller försvinna. Jag hade packat
ner allt möjligt som skulle kunna komma till nytta på
turen. Det ända som verkligen saknades var en ordentlig våg,
en kroklossare samt en fiskgreppare för att kunna landa en
präktig gäddmadame utan att skada henne. Men det är
som det är. Fiskeprylar idag är tokdyra och man lägger
hellre krutet på ett par granna wobblers än att slänga
bort det på annan kringutrustning. Utan wobblers ingen fisk,
och utan fisk känns det meningslöst att äga en
bra våg, eller hur? Ungefär så är det man
prioriterar. Snålheten bedrog visheten skulle det visa sig.
Vi var på plats tidigt och tacklade upp alla
spön innan vi slutligen gick och hämtade ut årorna.
Till skillnad från förra turen stack vi rakt ut mot
grunt vatten för att meta upp mört. Efter en timme var
vi färdiga att ge upp. Det fanns ingen mört trots frenetiskt
mäskande och saftiga maggots på kroken. Skumt som fan.
Alla sjöar brukar ju hålla gott om mört, men inte
här, inte nu längre. Kanske hade gäddorna fått
övertaget och tuggat i sig alla vitfiskar i sjön. Kanske
gick de loss på varandra för att överleva. Det
var kanske för många som återutsatte sina gäddor
nu för tiden. Vem vet!
Duktigt irriterad styrde jag mot sjöns djupare
partier och ankrade upp. Hampus kastade med spinnare och jag provade
med jerkfiske. En bit ifrån oss låg två båtar
som båda metade med levande agn. Hur de fått tag i
sin mört gick över mitt förstånd. När
klockan närmade sig halv två hade vi fortfarande inte
känt ett enda hugg. Vi hade till och med gett mörtmetet
en sista chans utan framgång. Våra båtgrannar
gav upp och sökte sig nya fiskeplatser. Vi tog platsen mitt
emellan där de legat. I vattnet låg en förbrukad
mört och flöt. Vi fiskade upp den och tacklade ett metspö.
Det går ju att meta gädda med dött agn även
om det inte är lika effektivt som levande.
Nu hände det lite. Redan efter fem minuter
dök flötet. Vi väntade i tio sekunder och gjorde
ett rejält mothugg. Ingenting… Flötet ploppade
upp femton meter från båten och låg sedan stilla
och guppade retfullt. Efter ytterligare en liten stund dök
flötet igen och samma procedur upprepade sig med den skillnaden
att nu var mörten borta. Skit, skit, skit! Irriterad och
uppgiven bad jag Hampus att dra upp ankaret och ro. Han fick själv
välja vart han ville. Han flyttade båten trettio meter
åt sidan, bakom en liten ”vass ö” Det kunde
inte vara sämre än någon annan stans tänkte
jag surt och började mitt fiske. Det var mycket grundare
och det gick bara att använda mindre Buster jerks samtidigt
som man var tvungen att veva snabbare. Vattnet innehöll en
hel del växtlighet och man fick rensa krokarna på vart
annat kast. Lite jobbigt, men det var bara att gilla läget.
Jag orkade inte flytta på mig mer. Det fick räcka nu.
Vi hade redan varit ute i drygt tre timmar. Sjön suger tänkte
jag och kastade ut min mört imiterande Buster jerk. När
klockan närmade sig halv tre fick jag plötsligt syn
på en magnifik gädda som kom plöjande med öppna
käftar rakt bakom min Buster jerk. Den fick syn på
båten och girade tvärt ner och försvann i det
grönfärgade vattnet.
Vilken gris! – Såg du Hampus! Det var
en jättestor gädda som jagade min wobbler, såg
du! Men han hade inte sett. Jag insåg snabbt att nu var
goda råd dyra. Precis som vid torskfiske så gäller
det att presentera betet på nytt igen så snabbt det
bara går. Kanske om man har tur så hugger fisken igen.
Jag blev alldeles darrig av upphetsning och slängde iväg
min wobbler halvt i panik. Den landade perfekt. Precis på
samma ställe som kastet tidigare, en halv meter från
vasskanten. Pulsen var sjukt hög och jag darrade i knävecken.
Jag jerkade in mot båten med perfekta, små,
snabba mjuka ryck. Koncentrationen var på topp. Linan var
spänd hela vägen. Precis när jag såg min
gulaktiga wobblers förföriska knyck, från den
ena sidan till den andra dök hon upp från ingenstans.
Hon gick till våldsam attack trettio centimeter under ytan
och ca sex meter från båten. Samma scenario som kastet
innan, fast den här gången smällde hon sina käftar
om wobblern och drog ner mot botten med ett kraftigt sug. Jag
vinglade till där jag stod i båtfören uppe på
sittbrädan och gjorde ett panikartat mothugg som nästan
fick mig ramla.
Spöet böjde sig i en svindlande båge
och jag fumlade med bromsen och fick lossat den i grevens tid.
Det tjöt till i rullen när hon drog i väg i en
första rusning som inte var längre än tiotalet
meter, jag vevade snabbt in löslina och hon drog in under
båten. Min första tanke föll på ankaret.
Gode gud, låt henne inte sno in sig i ankaret mässade
jag och vevade för att hålla emot. En kort sekund trodde
jag att hon skulle lyckas men så vände hon om och drog
iväg i ännu en kort rusning så det skrek i rullen.
Hon buffade runt i en och en halv minut sen kom hon vackert glidande
in mot båten. Hon var stor. Mycket större än jag
någonsin trott.
- Herregud!
- Ser du Hampus!
- Vilken bjässe.
- Fort, fort fram med kameran.
- Ställ in den på filminspelning, skynda dig.
Tyvärr så hade vi inte is nog i magen
att låta henne ligga kvar i vattnet tills kameran var redo
att filma, så jag ändrade mina direktiv till grabben
och bad honom att räcka mig håven. Efter lite fumlande
fick jag in halva fisken i håven och försökte
förtvivlat få upp henne över relingen. Håv
helvetet bågnade under tyngden och såg ut att knäckas
innan hon dunsade ner på insidan. Precis i det ögonblicket
hade Hampus påbörjat en filmsekvens med kameran. Man
kan riktigt se min glädje lysa i ögonen på den
filmsnutten. Härligt!
Vi hade lyckats grabben och jag. Rekordgäddan
var ett faktum. Vilken glädje. Vilken känsla. Fort fram
med den lilla vågen. Den skulle aldrig räcka, det förstod
jag direkt. Den gick bara upp till fyra kilo, men den här
bjässen var betydligt större. Mycket riktigt. Vågen
slog i botten direkt och gick nästan itu på kuppen.
Nu var det inte roligt längre. Jag förstod ganska snabbt
att jag inte skulle kunna sätta tillbaka gäddan om jag
ville ha reda på vikten. Vilken ångest.
Att bedriva sportfiske efter gädda innebär att man återutsätter
fisken oskadd. Tyvärr fick min egoism styra. Detta var mitt
livs största gädda och jag måste få reda
på hur mycket den vägde, så var det bara. Vi
tog ett par snabba bilder och jag tvingades avliva fisken. En
del av glädjen var borta. Mitt gamla rekord låg på
blygsamma 4,6 kilo och denna var rejält mycket större.
Nästa tur skall jag ha en riktig våg med mig, denna
skam vill jag inte utsättas för igen. Jag är sportfiskare
och ingenting annat.
När vi kom iland så fick jag låna en riktigt
gammal våg av båt uthyraren för att se hur stor
fisken var. Han rådde mig att väga den med en annan
våg då hans inte stämde riktigt. Den visade på
7.5 kilo något som blev uppgraderat till 8.4 – 8.7
med en modernare variant. Jag nöjer mig med att faststställa
mitt personbästa till att vara 8,4 kilo. Halelulja för
jerkfiske!
|
